Om stumhet, skratt och yoga:
Jag sa häromdagen i en kommentar på bloggen att stumhet är en del av min författaridentitet. Jag hade tänkt utveckla det, men det är svårt att beskriva, förklara. Men stumheten är en drivkraft (eller skrivkraft som Lotta Th sa!). Att skriva för att överbrygga stumheten. Den här upplevelsen fanns före afasin. Men efter blev den mer påtaglig, fysisk.
När jag tänker närmare på saken är det nog så att stumhet finns med som När jag tänker närmare på saken är det nog så att stumhet finns med som en slags underström i mina romaner. På ett eller annat sätt. I min första roman finns till exempel en person som inte pratar. Han fick ge namn åt boken: Assar. (Långt efter att jag döpte romanen läste jag att namnet Assar lustigt nog betyder ”den som ger svar”.)
Annars handlar det kanske mer om människors försök att kommunicera och deras samtidiga oförmåga att göra det.
I min senaste roman är huvudpersonen Saga delvis förstummad. Av omständigheter hon inte råder över.
Ska det här föreställa sommar? Ja, det är i alla fall utmärkt läsväder! Eftersom det regnar titt som tätt kan man ju inte klippa gräs, inte städa, inte tvätta. Bara baka, t ex ett gott bröd. Krypa upp i soffan med en bit nybakat bröd och läsa en bok.
Jag vacklar just nu mellan min nya yogabok, med den oemotståndliga titeln Yogaliv. Åtta steg till ett liv i lätthet av Eva Lewenhaupt, och Hundra procent fett av Liv Strömqvist (finns i pocket! Hurra!).
Ja, rätt gissat–kontraster intresserar mig!
Det verkar så fiffigt att bli lätt och lite vis, omväxlande med att man gapskrattar.
Om sanningen ska fram är jag inte jätteflitig med yogaövningar. Men att läsa om dem känns också bra….
Och idag kommer Jag går över det frusna gräset ut. Nu är det dags för Saga att klara sig själv.
Hej då Saga. Hej då.