För många år sedan såg jag en dokumentär om konstnären Erland Cullberg på teve. Det var en del pratande om hans sjukdom och skörhet i konstnärssjälen. Lidandet.
Slutligen frågade intervjuaren vad EC gjorde när han ville ha det riktigt trevligt, göra något som verkligen roade honom. EC funderade en stund. Sedan sa han: ”Då är jag tyst.”
Jag känner igen mig i det där! Det är trivsamt att bara vara tyst. Slippa prata prata.
Ibland ser jag författare på teve som uttalar sig den ena eller andra frågan. Eller sitter med i paneldebatter. Och jag förvånas. Hur kan de ha så mycket ord? Så hela, fullständiga meningar, som bara strömmar ut från munnarna. Hur är det möjligt att de kan låta så säkra, så förvissade?
När skrivandet som yrke så mycket handlar om sökande. Ovisshet.
Jag tror inte på dem om säger att författaryrket minsann är som viiiilkeeeeet arbete som helst. Som försäkrar att det är ingenting mystiskt med att skriva. Man går iväg till sitt kontor på morgonen och kommer hem på kvällen. Dessemellan skriver man sina x antal tecken eller x antal sidor.
Så fungerar det inte.
Visserligen är det sant, som den mycket flitiga författaren Barbro Alving så riktigt påpekade, att det enda sättet att få en artikel eller bok skriven är att faktiskt skriva den!
Man måste ju sätta sig ner och ta sig tid och jobba på.
Men det räcker ju inte.
Inspiration och benägenhet att vistas i fantasins rike är nödvändigt.
En del vill inte ens nämna ordet inspiration, utan säger att det är en myt, att det gäller bara att jobba på och svettas.
Ha.
Det är inte sant. Tro inte på det.