Låt James göra jobbet…
<< det hela började igår …
Så typiskt att Författarförbundet inte skickar något höglitterärt. På stationen imorse mötte jag i alla fall James Butler Hickock, Wild Bill, till hälften dikt, till hälften verklighet. (Det är alldeles för lätt att bli medlem nuförtiden).Men kanske (hoppas hoppas) är han lösningen på problemet.
Vad har jag lärt mig idag? Att det inte är helt lätt att få en fullvuxen man från Vilda Västern att lämna ifrån sig sina pistoler. Något magstarkt var det när han tog fram sina två Colt Marinrevolvrarna och snurrade dem vant på fingrarna (jag stoppade dem i en plastkasse och även silversporrarna fick åka för de lät för mycket när han gick på kullerstenarna).
Jag berättade om Catherine. Wild Bill undrade om aktiviteten under natten. Okej, en hel del tjutande om Heathcliff i Stadsparken när jag var ute med hunden vid midnatt som jag ignorerade. (De som har läst tidigare blogginlägg förstår varför stadsparken i Lund är no-no om nätterna.) ”Inte bra”, sa Wild Bill. ”Hon har med all säkerhet redan fått hit honom. Men vi hittar honom garanterat i nåt pokerrum.”
Tydligen är det så att bara för att Heathcliff blir rik på poker i boken så beter han sig likadant när han gör bokutbrytningar. Det ligger så att säga i hans karaktärsbeskrivning. Enligt Wild Bill är det värsta som kan hända att Catherine blir sjuk av att springa ute på nätterna. ”Dör hon vet vi inte vilken vändning storyn tar! Resencenterna kan få nys om det.”
Ikväll (läs söndag) ska jag och Wild Bill åka till ett korridorkök på Delphi där det sägs pågå spel och dobbel. Wild Bill är något skeptisk. ”Tacka vet jag en riktig saloon”, muttrar han hela tiden. Jag kan också berätta att Wild Bill säger att med pistolerna i en plastkasse är han rädd att nån hinner skjuta honom i ryggen.
Jag har sagt att han kan sitta med ryggen mot väggen.