Det där är Uriah Heep …
<< från igår och dagen innan dess
För det första trodde jag att de flesta studenter åkt hem. Lund är underbart stilla under sommarmånaderna efter att terminen är slut. Men icke! Dessutom hade ryktet att Heathcliff kanske skulle dyka upp spridits och det var knökfullt i korridorköket. Alla persienner var nerdragna och det var full pokeraktivitet vid köksborden. I ett hörn stod en äldre man och tryckte i svarta, slitna kläder med blek och oljig hy. ”Som jag trodde”, viskade Wild Bill. ”Det där är Uriah Heep. En av Heathcliffs groupies. Heathcliff är definitivt här!”
Fast jag lusläst blev jag tagen när jag såg honom! Heathcliff är lång, atletisk och välbyggd (Han är precis som ni föreställt er i boken, fast mycket, mycket mer!) Han såg äldre ut än sina knappa nitton, såg faktiskt intelligent ut – inte alls obildad. Även om en civiliserad vildsinthet lurade i hans markerade ögonbryn. Ögonen var så där fyllda av svart eld som de beskrivs i texten. Men när han fick syn på Wild Bill sken han upp.
”Hickock, min gode man”, sa han med ett hårt grepp om nacken på en gänglig littvetare med resttentor. ”Det här lilla lammet har hotat att slå mig i poker. Ha, ha, han skulle bara veta hur farligt nära han är att istället klyva sitt pannben mot mina knogar.” Sedan vände han sig till den skräckslagne studenten: ”Enda orsaken att jag inte slår ner dig nu är att jag ska kunna slå ihjäl dig senare om jag misstänker minsta falskspel, så för din skull är det säkrast att jag vinner.”
Wild Bill däremot gick raskt fram till pokerbordet. Lyfte på bordssidan så marker och kort for ut över golvet, slet till sig en stol och satte sig prompt (med ryggen mot väggen). Studenterna for förskräckt upp och lämnade plats för honom. Vant blandade han en medhavd kortlek och tittade befallande på Heathcliff. ”Han utmanar mig. Du får vänta på din tur”, väste Heathcliff mellan tänderna till littvetaren. ”Våga inte gå härifrån, då lovar jag att slå in din bröstkorg som en rutten hasselnöt och värderar du ditt eget liv så be för att jag klår honom i spel annars blir det din tur.”
Vi hade i förväg beslutat att jag inte skulle stanna. Wild Bill hade varnat mig: ”Det handlar trots allt om ett karaktärsmord och det är ingen trevlig syn, tro mig.”
När jag gick förbi sjukhusområdet på väg hem kunde jag fortfarande höra Catherines förtvivlade rop på avstånd och i de tomma tornrummen med överblick över Clemenstorget såg jag att hon hade placerat ett starinljus som fladdrade olycksbådande. (Jag tror klockan var nästan tolv för strax efter hörde jag Allhelgonakyrkans klockor slå midnatt).