När jag sitter och vrångskas med omskrivningar och vykort(!) och annat, när vardagen tränger sig på och kräver-kräver min uppmärksamhet så finns det de författare som verkar ha all tid i världen.

Bland annat inom SF och inom Fantasy (och alla dess subgenrer) finns det riktiga storproducenter. Och då menar jag att tycks vara kedjade till sina datorer dagarna i ända. Hur lyckas de annars? Jag talar tegelstensromaner på löpande band.

En av dessa är Peter F. Hamilton. Han har på ungefär 15 år gett ut nästan tjugo romaner med ett genomsnittligt sidantal på 1000. Det är minst 3 sidor om dan (för bara romanerna) och inga lov, inga helgdagar, ingen semester. Plus ett tiotal noveller, har en blogg och åker runt på bokmässor.

Hur gör karln? Har han inte familj? Behöver han inte äta? Går han nånsin ut på en promenad? Är han världens snabbaste på tangentbordet? Jodå, jag läser på hans hemsida att han är gift och har två barn, tittar på Mamma Mia videon och har fått en släng av njursten. Kanske gör de som volymskriver som de gamla målarmästarna. Använder sig av lärljungar?

Igår när jag var på Bokens Dag på Språk- och Litteraturcentrum på Lunds Universitetet och lyssnade på eleverna som tog examen från Författarskolan så ställdes frågan om vad man lär sig av att skriva en bok?

– Respekt för vilket arbete som ligger bakom alla böcker. Även de som inte anses så bra.

(Peter F. Hamilton är en engelsk SF-författare och räknas som en av de största idag. Han är en skicklig författare. Jag har inte själv läst någon av hans böcker, men jag har söner som gör och rekommenderar dem starkt. Kanske tar jag itu med Fallen Dragon i sommar.)