”Glömskan är fantasins kompost”.
Ungefär så skriver Graham Greene i sin självbiografi. Ett fantasieggande sätt att se på fantasi.
Att skriva en berättelse är som att successivt minnas. ”Ja så var det.” ”Nej nu minns jag fel.”
Ibland är det svårt att minnas. Hur var det egentligen? Gå undan en stund. Försöka komma på det. Ibland kommer minnena forsande. Då gäller det att hålla sig nära penna och papper och/eller dator. Och skriva skriva.
När jag skriver som mest intensivt läser jag inte något annat. Utom möjligtvis lyrik. Men inga sammanhängande berättelser. Har till och med svårt att läsa tidningar.
Bara skriver. Det är tillstånd av lycka, harmoni.
Stunderna, dagarna, när alla trådarna löper samman, allt är i fas.
Passar Juloratoriet på midsommar? JAAA! Befinner mig nu i Jämtland. När vi körde upp hit igår (ca 9 timmars bilresa) lyssnade vi på Göran Tunströms egen inläsning av Juloratoriet. Vilken fröjd! Egentligen finns det inget bättre. Han saknas i den svenska författarfloran.
Det slog mig att vägen hit är en författarresa. Nils Ferlin (om man tar 63:an via Filipstad), Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Helen Tursten (om man kör via Sunne och 45:an). Sedan Henning Mankell i Sveg (fast han bor väl inte där, men har nån slags anknytning och tydligen en gård). Och längre upp naturligtvis Bodil Malmsten. Det finns säkert fler som jag inte kommer på just nu.
Glad midsommar förresten!