Sommar pågår.
Jag saknar att vara mitt i ett skrivprojekt som håller på att form. Saknar det stundtals intensivt.
Besvärlig ibland den här tiden emellan skrivperioder. Väntan väntan.
Det svåraste med att vara skrivande: tiden då man inte skriver.
Letar och letar. Vill dyka ner på minsta rörelse som påminner om en berättelse. Påbörjar berättelser inuti, fantasier som aldrig ens kommer till papperet och som egentligen tröttar ut mig, men det är som ett gift, eller som sökandet efter ett gift, ett beroende.
Ändå vet jag att det aldrig är berättelserna som kommer först. Utan rösterna, orden, rörelserna.
Rusar fram i tät snårskog av ord och bokstäver, kvistar piskar mot ansiktet och jag rusar rusar fast jag har en obehaglig känsla av att jag rör mig i fel riktning, att jag är på fel spår.
Utmattad är jag väg att ge upp. Jag orkar inte mer. Nu är det slut. Jag får sluta skriva. Det går inte det här.
Och sedan, utan att jag hinner fatta hur: Framme i en glänta. Tittar mig omkring och ser tydligt riktningen. Saktar farten, rör mig lugnt nu. Stannar till och andas. Lättnaden –
Nu, nu är jag framme vid berättelsen.
***
– Sista bloggdagen idag – TACK för gott sällskap, kommentarer och lästips här under juni och fortsatt goda sommardagar önskar jag er!
PS. Förstod imorse att det inte är en befarad huggorm som bor vid muren på vägen ner till älven, utan en koltrast…