Det är jag som är Kristina Hård och debutantbloggar under juni.
Tidigare i våras kom min bok Alba ut på Kabusa Förlag.
Det är en märklig sak när nånting man periodvis jobbat väldigt intensivt med trycks och kommer ut i bokform. Panikkänslan (Hjälp, nu kan jag inte ändra i den längre – och det är för alltid!) blandas med upplevelsen att helt plötsligt hålla i en fysisk produkt som har sitt ursprung i ens eget huvud.
Det tar tid att skriva en bok. Att ”klottra” ned orden i sig är fysiskt begränsade av hur snabb man är med fingrarna. Men sedan är det all mellantid när man inte skriver: alla tankar, alla dubbelkollar, alla omläsningar (många), alla skrivkramper och så naturligtvis det där ”vanliga” livet som alltid tenderar att bryta sig in bland ens fiktiva karaktärer.
Jag såg delar av dokumentären om Joyce Carol Oates på teve. Jag vet att hon är aktuell med ”Dagbok 1973-1982”. Den kommer jag att läsa för det är fascinerande att ta del av hur andra författare fungerar. Kanske för att jag vill tro att det finns en ultimat väg att få in allt i sitt liv, inklusive skrivandet. Men det ”vanliga” livet, yttervärlden som hela tiden pågår och aldrig stannar upp och väntar in en tills boken är klar, verkar drabba alla universellt. Då är det okej (som Lars Rambe nämnde förra veckan i just den här bloggen!) att blint kryssa förbi tvätt- och strykhögar och istället ta tag i sitt manus igen! (Tack, Lars. Det räddade mitt skrivande den dagen!).
Jag gick på Lunds Universitetets författarskola och vi skulle alla ha egna manusprojekt. Jag velade mellan två olika berättelser. Att jag valde Alba betydde inte att jag valde bort den andra, jag bara sköt den på framtiden. Det tog två år för Alba att bli klar i sin grundversion. Två jätteroliga år och helt nödvändiga för att boken skulle komma till. Att umgås med likasinnande som vill läsa det man håller på att skriva, och framförallt prata om det, är en lyx.
Alba är en science fiction. Idén till Alba fick jag när jag släktforskade och upptäckte att hälften av min mormors släkt under tre generationer på 1800-talet valde att lämna Sverige för Amerika.
Varför, undrade jag, valde den andra hälften att stanna hemma?
Om den här frågeställningen över huvud taget kan spåras i Alba idag har jag ingen aning om, antagligen inte. Men det var det som satte igång mitt tankearbete. Som inbiten sf-romantiker sedan barnsben, så gott som alltid beredd att dra på mig den där rymdräkten som finns hos Heinlein, kunde jag inte släppa tanken på att det kunde finnas människor därute som en gång fått chansen. Och vi var kanske resterna efter de som valde att stanna kvar? Kanske är vi på väg ut i rymden på samma sätt som när vi tog oss från den Afrikanska kontinenten, vidare till det som idag är Europa, Asien och Nord- och Sydamerika. Dessutom tog vi minst en runda till och vid återupptäckten av bland annat Amerika och Australien. Och det finns ganska mörka kapitel i vår historia om kolonialism och erövring. Med vetskap om detta, skulle vi göra det likadant en gång till?