Ibland går skrivarluften ur mig. Jag bromsas ofrivilligt upp och hur mycket jag än försöker så blir meningarna fel. Skrivartröttheten får fingrarna att slinta på tangenterna och oriktiga bokstäver blandar sig i orden. Då tar jag ledigt.
Jag tror att Hasse Alfredson har sagt att han inte är särskilt rolig privat. Kanske är det likadant med mig som författare? När jag hela tiden skriver och jobbar med texter är det som om motivationen negerar sig själv övrig tid.
–Jag har inga ambitioner när jag skriver mejl. Det får bli hur många
grammatiska fel och konstiga uttryck som helst.
–Mina sms är korta och hopknypplade uttryck som måste tydas av läsaren.
–Inköpslistor orkar jag inte med utan åker till affären och försöker
hålla allt i huvudet istället, eller möjligtvis improviserar.
–Lappar till barnen går i telegram stil:
”Ta mat – stop – kylskåp – stop – hemma sen – stop – m”
–Framförallt är jag usel på att skriva vykort.
Oftast går det till så här: Jag köper vykorten. Jag tänker på att skriva dem. Jag åker hem med vykorten. Oskrivna.
En vän till mig sa, när jag beklagade mig över våndan att fyndigt beskriva semestern med några få snitsiga meningar: ”Folk blir glada om du så bara skriver Hälsningar, Kristina!”
(Det där med vykorten har jag nog lite dåligt samvete över.)
Men räcker det verkligen med, Hälsningar Kristina?