Att vara författare är att underhålla. Ni vet, det som man lärt sig skiljer oss från djuren, att vi har fritid som måste fyllas. Homo blev sapiens när de grottmålade och begravde sina döda med blombuketter. Nånstans i universum, eller kanske i hjärnans vindlingar (även det ett universum), skapas rum som måste fyllas och underhållas, när det inte längre räcker med de första pinnarna på Maslows stege. Vi måste få lov att expandera inåt.
Jag måste ha gått i hundratals labyrinter världen över (lite av en hobby) och det är alltid lika enerverande som fascinerande. Och vill man möta människor som skrattar åt tillvarons vilsenhet, så är det där. Jag tänkte på det, nu när jag kommit ut i andra änden av mitt manus – det är som en labyrint – man ger sig in i det utan att veta vad det blir, det finns ett slut, men vägen dit är inte självklar.
Författarens uppgift blir att hitta in och ut genom labyrinten. Läsarens att följa Ariadnes röda tråd. och någonstans där inne möter man Minotauren och den måste bekämpas.