Igår sträckläste jag Ian McEwans Cementträdgården. En av de böcker jag haft alldeles för länge utan att öppna. Så bra den var! Nu måste jag läsa min andra roman jag har av honom (oläst) i bokhyllan. Kärlekens raseri. Jag köpte den helt för hur den börjar, bilden av varmluftsballongen på väg mot katastrofen.

Med sommaren kommer också varmluftsballongerna till Lund. Stilla, varma kvällar syns de på väg i ett stråk över staden. Förra året hade någon klistrat små luftballongssilhuetter över husen på skyltarna in och ut ur Staffanstorp. Ni vet de där skyltarna som talar om för bilisterna när man kommer till en ny ort. I år ser jag att de tyvärr bara är ”vanliga” skyltar igen. Trist. Det finns något upplyftande och vänligt över luftballonger.

Lars har helt rätt när han igår kommenterade med ’Våga vägra genrediskriminering!’ (Det skulle passa som tryck på en t-tröja!). Men man skulle kunna säga att det finns litterär luftballongsgenre. Steampunk. Förenklat Science Fiction som utspelar sig på victoriansk tid där ofta teknik och vetenskap har tagit ett annat spår än det som idag är vår verklighet. Som namnet anger är ångmaskinen det som driver på den tekniska utvecklingen, som om olja och bensin aldrig upptäckts.


Vad man trodde om framtiden ca1900
 
McEwans luftballongsbild är upptakten till något helt annat och dessutom en av orsakerna till att jag själv aldrig vågat flyga luftballong. De kan störta.