Uppbrott

Die Spur auf dem Steg – enligt obekräftade uppgifter släpps boken i Tyskland i januari nästa år. Tyska recensenter kommer att tycka till, förlaget filar på sin marknadsplan och helt bortom min kontroll eller ens minsta påverkan kommer boken att lämna något slags avtryck, stort eller litet. Kanske är det bästa medicinen för att helt släppa taget om en bok; vetskapen att dess liv inte på något sätt är kopplat till mig längre.
Att släppa taget borde annars ändå inte vara svårt. Jag har en långt kommen andra bok och fler idéer som väntar på uppmärksamhet. Jag vill inte kalla det ett problem, men en bok som blir en del av ens identitet, som får ta plats långt efter att den är skriven utgör en faktor som emellanåt är svår att ignorera, reducera eller avpollettera med en fingerknäppning.
Kanske hjälper det inte heller att jag emellanåt måste gå tillbaka och läsa för att vara säker på att sammanhangen beskrivs rätt.
Idag satt jag med min agent och diskuterade framtiden. Det ser lovande ut om jag bara kan kontrollera och tämja min kreativitet, stängsla in den och pressa fram det bästa jag har rakt ner i manuset som ligger framför mig. Är det för mycket begärt?
Jag tänker att detta är lösningen också vad gäller min relation med Spåren på bryggan. När jag kan sätta dit Punkten och uppföljaren finns klar då försvinner säkert också alla hemliga knutar. Då gör jag slut och inleder något nytt på allvar. Då kanske det nya blir verkligheten och det gamla historia. Också för mig.