Äntligen är jag tillbaka efter en hel dag i kulturens tjänst.
Det surrade i Strängnäs, tutade och bullrade. Det var kul att känna den goda stämningen och stora intresset bland deltagarna.
Själv lät jag som Kråkan. Pollenallergin slog till igår och av min röst är bara ett hest kraxande kvar.
Jag pratade mest om skrivaräventyret och vad det innebär för mig. Det här sammanfattar det rätt väl:
“Att skriva en bok är ett äventyr.
Vad är då ett äventyr? Det är en resa utan givet mål, eller i alla fall inte ett mål som man kan förstå eller förhålla sig till vid resans början.
Att skriva en bok är att testa sina egna gränser, att prova någonting nytt.
Att skriva en bok är att ge en del av sig själv till andra. Att tillåta att andra granskar och nagelfar det man själv tänker och känner. Att exponera sig för andras åsikter, tankar och värderingar i en utsträckning som sällan annars förekommer. Att våga äventyret är början. Det är källan till stolthet.”
Jag läste också en dikt av Edith Södergran som beskriver detta; utlämnandet till publiken och stoltheten över att våga.
Jag pratade också om kreativitetens känslor, så väl beskrivna av Bengt Renander i Himmel-Helvete tur och retur.
Ovanpå detta var det dags för två stadsvandringar i bokens spår. Den uteslutande kvinnliga publiken hade många frågor, men också egna minnen från Strängnäs förr. Jag undrar vem som lärde sig mest, de eller jag.
Och nu är det bara några timmar tills jag blir gräsänkling igen. I fyra veckor. Med barn.
Det är klart att jag kommer att vara kreativ. Finns det något val?