Det här är inte riktigt svar på frågan men jag vill gärna säga något om struktur.
Och barn.
Ibland tänker jag att man behöver ett arbetsrum i en lägenhet.
För att skapa struktur.
Nu har jag bara ett bord mitt i det enda rummet som finns i vår lägenhet och allt oftare märker jag att jag nog är den där hatade typen av förälder som sitter och halvjobbar hela tiden vid datorn och låter barnen vänta.
Barnet. Jag har ett barn, J.
När jag var liten arbetade min mamma hemma på helgerna.
Hennes skrivbord stod i sovrummet, sovrummet med vit fluffig heltäckningsmatta och en Peter Dahl-affisch på väggen, och när hon arbetade fick allt annat vänta.
Hon var rena rama Thomas Pynchon.
Jag förstår inte hur hon inpräntade denna respekt i mig.
På helgerna arbetade man och städade, allt annat kom i andra hand.
Hon arbetade, jag gnuggade bort svarta fingeravtryck från lister.
Allt var vitt i vår lägenhet. Åttiotalsvitt. Och då och då smög det sig in stora smutsiga händer som gjorde märken.
Läste ni förresten Maria Sveland om Joyce Carol Oates dagbok i DN i går? Intressant. Inte mindre sugen på att läsa dagboken dock.