Min Marilyn

Marilyn French är alltså död, 79 år gammal fick hon en hjärtattack och dog.
Lustigt är förstås fel ord, men jag tänkte precis bara häromdagen att jag skulle vilja läsa om Kvinnorummet. Jag har alla hennes böcker men minns inte ens om jag läst Det blödande hjärtat och de andra, den jag minns är givetvis Kvinnorummet.
Kvinnorummet är en typisk klassiker som kultursidor brukar göra fokus på då och då och fråga folk (kvinnor) vad den betytt för dem. Och ändå undrar jag vad den betytt för andra, hur kan den betyda så mycket.
Jag slickade i mig boken.
Den var porr för ett feministbankande tonårshjärta.
Den var också stilistiskt perfekt som trygghetsläsning.
Det var trevligt att läsa Kvinnorummet.
Den var snäll, trots allt.
Det verkar som att de flesta i min generation som läst Kvinnorummet och drabbats av den har läst den i tonåren. När de gick på gymnasiet.
Jag har tänkt att det är något som inte stämmer, eftersom romanens huvudperson Mira är så mycket äldre (medelålders?) men grejen är ju att Mira precis som till exempel en fikande sjaltjej på Södra Latins gymnasium bara går där och väntar och väntar på att komma i väg.
Hon är som de där korna som alla nyhetsprogram visade upp i går. Yster.