En av de roligare sakerna med att vara författare tycker jag är alla trevliga och intressanta kollegor man får träffa. En av mina nyaste bekantskaper är Varg Gyllander. Imorgon skulle Lina Forss, han och jag äta lunch, men nu ser det ut att bli en vecka senare på grund av ett mellanskjutande ryggskott.
Varg är pressekreterare vid Rikskriminalpolisen och debuterade nyligen med en kriminalroman som heter Somliga linor brister. Den är verkligen någonting för alla som älskar CSI. I centrum står en kriminaltekniker som heter Ulf Holtz och hans kollegor. Boken är full med detaljerade beskrivningar av olika moment i undersökningen av en brottsplats. Varg skriver med ett lättflytande språk som driver handlingen framåt och det är så trovärdigt att enbart det räcker för att bli imponerad. Dessutom är det en riktigt bra historia.
Roligt är också den underfundiga humorn som dyker upp emellanåt. Den som det är absolut mest synd om i boken (förutom mordoffren) är polisens presstalesman Anders Sylén, allmänt kallad ”Spiken”. Till hans stora sorg vägrar journalisterna att kalla honom ”spokesperson” som han tycker är så fint och dessutom får han alltid veta allting absolut sist. Hans jobb går mest ut på att svara på alla frågor med att säga att polisen inte har några kommentarer på grund av utredningstekniska skäl.
Förra gången vi åt lunch satt vi på ”slabbet” på Polishuset och diskuterade författandets glädjeämnen och vedermödor. Han höll redan då på att slutredigera sin uppföljare, vilket naturligtvis gjorde mig grön av avund. Vargs telefon gick varm eftersom det var kycklingkris i Sverige. Glasbitar poppade upp på de mest olämpliga ställen runt om i riket. Ändå fick vi mycket sagt i pauserna mellan att TT, TV4, Rikspolischefen och fjorton andra ringde.
För mig var det ett studiebesök och för honom en dag på jobbet.
Nästa gång blir det nog lite lugnare tempo och dessutom har vi ju fantastiska Lina där.