Vissa böcker tar det emot att läsa, men ändå är de bra. Då menar jag inte bara böcker som är hemska eller råa, men viktiga, utan även böcker som har ett annorlunda anslag och som upprätthåller intresset trots att jag nästan inte vill fortsätta. Jag kan få samma känsla ibland när jag skriver. Att det nästan smakar illa att sätta orden så. Ändå kan det inte hjälpas. Det måste göras. Skriver man spänningsromaner så är utrymmet lite begränsat, men det finns där ändå och är kanske just därför en stor utmaning. Man får inte tappa flytet, men man kan retas och störa läsaren och därmed skapa ett nytt djup. I Spåren på bryggan gör jag läsaren medvetet frustrerad över att poliserna och journalisterna inte ser sambanden. Repeterar nyckelscenen eller delar av den ur olika vinklar och bygger upp en förståelse. Mycket riktigt så får jag också många reaktioner på det. En del blir bara störda, alltså har man gått över gränsen. För andra är det perfekt och blir kittlade. Några går det säkert spårlöst förbi.
Anledningen till att jag funderar över detta nu är att jag har valt ut ett boktips till imorgon (Bokcirklars tips på sommarläsning på Akademibokhandeln Skrapan kl 17-19) som ger mig precis de här känslorna. Ett makalöst berättargrepp, intressanta personporträtt och spännande händelser, men också ett tempo segt som kola och en depressiv stämning som jag har mycket svårt att relatera till.
Vilken bok? Jag berättar imorgon. 
2009-05-27