Jag satt med Danny Wattin och några andra författarkollegor ikväll och pratade författarskapets villkor (nej, inte så mycket om Bonniers) och utmaningar. Snabbt kom vi in på detta med verklighet och fiktion. Danny berättade en anekdot som visade hur osannolikt det är att vi i text ska kunna hoppas på att efterlikna verkligheten och bli trodda. Jag hade liknande referensramar och vi kunde snart vara rörande överens om att verkligheten alltid överträffar dikten. Någonstans finns det en stor frihet i den kunskapen, i alla fall om man funderar kring begrepp som trovärdighet och äkthet.
Att skriva en roman är i min erfarenhet en disciplinerad övning i att föra en oregerlig massa av tankar ut ur huvudet och ner på ett papper i en läslig och hanterlig form. Intryck bearbetas och blir till någonting nytt. Därför tror jag inte att man får vara rädd för det sammelsurium som bubblar innanför pannbenet utan i stället omfamna det och göra det till sitt. Ur det kan de verkligt stora tankarna komma. I alla fall i teorin, i verkligheten slutar jag aldrig att sortera mina verbala uttryck.
2009-05-26