Dunk. Dunkelidunk. Solen lyser in i kupén och väcker mig. Jag blinkar och öppnar ögonen mot en ny stad. Östersund bjuder på klar luft och ett nytt temperament. Barnen är som storögda änglar, nyfikna på allt. Författarkollegan Jenny Jejlid (som skrivit starka och viktiga “En sked för morbror Fred” om att växa upp med en autistisk och utvecklingsstörd bror) möter snällt upp och bjuder in oss hem till sig.
Några timmar senare sitter jag i källaren på gallerian, under byggnadsställningen, och signerar böcker. Vid mitt bord ser jag rakt upp på rulltrappans gråa band; en ändlös rörelse som förhoppningsvis ska bära mina läsare till mig.
Bokhandelns besökare kommer mestadels två och två. Fötter, ben, överkropp och sist huvudet. Jag försöker läsa deras ansikten innan de ens har kommit in i butiken.
Är du min?
Ögon som flackar, styr undan, axlar som markerar avstånd – nej, inte nu. Kanske senare, eller aldrig.
Plötsligt en glimt av intresse. Vad är det här? Är det du som…
Jaha… Mmm. OK, jag ger det en chans.
En liten seger. En till i klubben.
Trots alla varsel om motsatsen fylls det på med folk, åtminstone för en stund. De som stannar vid pocketdeckarna är mina – lovligt villebråd.
Det är med glad min jag sliter mig därifrån efter tre timmar. Succé? Kanske inte, men nu känns staden lite mer som min. Jag kommer gärna tillbaka.
Men jag ska inte åka än. Imorgon är det ju dags för biblioteket, den bästa av mötesplatser. Kanske hinner jag skriva lite ikväll också, tänker jag. Alltid. Alltid. Alltid.
2009-05-15