Att skriva det första inlägget på en blogg är nästan som att skriva den första meningen i en roman. Jag skulle ha gjort det i går, men av olika anledningar lyckades jag inte. Det var inte så att de där anledningarna, uppkopplingar och lekparker och humör och hunger och mobiltelefoner och landet och turer till Ringen för att köpa underkläder eftersom det aldrig går att få en tvättid hemma hos oss, borde ha kunnat hindra mig egentligen. En annan person hade kanske inte alls låtit sig hindras, men det är som en tyfon, allt handlar bara om uppkopplingar och lekparker och humör och hunger och mobiltelefoner och landet och turer till Ringen, det andra rinner ur mig, frågan om hur man egentligen gör för att börja skriva på den där bloggen hamnar längre och längre ner i röran. När stormen lagt sig blir det svårt att börja om.
Sedan stiger man upp nästa dag och förstår exakt hur det ska går till.
Allt är rent och oskrivet och lockande. Skrivproblemen löses elegant på morgonen och resten av dagen betar man av som en prydlig att göra-lista på det där blanka vackra papperet.
En sådan fruktansvärd trygghet i det vita papperet. Så fort man börjat skriva kan allt vara förstört, men innan.
Men det finns också dagar då sådant som att gå till Ringen och köpa trosor inte kan rå på mig. Då orden dunkar och marscherar och placerar sig perfekt i huvudet och skrivs i eldskrift på himlen vid skatteskrapan och ovanför Nytorget. Man tar bara upp sin mobiltelefon, eller till och med dator, och skriver in dem. Det går att göra i en lekpark, det är trevligt till och med.
Det fungerar.
Och jag tillhör inte dem som tycker att den första meningen är en skapelse i sig. Men att säga att det bara är att köra igång med vilken mening som helst skulle ju vara att hyckla.
Jag har gett ut tre böcker.
Den första meningen i min första bok löd:
Där belysningen tar slut på riksväg 65 mellan Fagersta och Västerås är det bara att stanna och vänta.
Den första meningen i min andra bok ber jag att få återkomma till. Jag är på landet och här finns den inte.
Den första meningen i Flickvännen, som kom ut i mars och som väl kan sägas vara anledningen till att jag skriver det här över huvud taget, lyder:
Det var alla hjärtans dag.
När jag var liten låg jag i min mammas sovrum och läste alla förstameningar och alla sistameningar i alla böcker. En vägg med böcker. Jag tänkte att de skulle bilda något slags mening.
Jag hade feber.
Jag är mycket glad över att få skriva detta inlägg. Jag tror att bloggen kommer att handla mycket om min fjärde bok, första, andra, tredje, fjärde meningen. Och om det som hindrar mig från att skriva dem.