Barndomsminne

Nina Frid och jag hade en rolig diskussion för några veckor sedan. Det började med att vi diskuterade en novell som jag har skrivit; inte utgiven och dessutom refuserad av minst en känd veckotidning för att den ”innehåller för mycket alkohol och är skriven i en för manlig stil”.
Jag tror att det var denna teaser som fick Nina att vilja läsa den, så jag hade skickat den till henne. Följaktligen kom diskussionen att handla om kärlek och bilar. Novellen handlar om en bil som försvinner under mystiska omständigheter och kring denna händelse utspelar sig ett kärleksdrama. Vänskaps sätts på prov och efterverkningarna blir större än man kunde ha anat.
I centrum står en man, berättarens far, som älskar en bil. Men kanske är det i själva verket ett substitut för någonting annat.
Hur som helst, från att jag hade konstaterat att veckotidningen kanske tyckte att några grabbar som mekar med och skapar en relation till en bil och genom den till varandra var väl macho (spriten kommer liksom på köpet) kom vi snart in på hästar.
Nina frågade sig om flickors förtjusning för hästar kan ses som en kvinnlig företeelse motsvarande schablonbilden av relationen mellan en man och hans fordon och i så fall om det alltid hade varit så. Efter en lätt förvirrad diskussion om patriarkaliska instrument, sportredskap och stora kaniner med behov av omvårdnad landade vi i alla fall i att jag drog mig till minnes hur det hade varit i Grimstastallet i början av 80-talet när jag som enda kille i en grupp tjejer tog ridlektioner för ett par lätt sadistiska kvinnor i höga stövlar.
Jag tyckte att det var roligt att rida, jag har alltid gillat tjejer, men det var något i den kombinationen som skapade mer ångest än ridkunskaper.
Dessutom tyckte jag inte om att rykta och gulla med hästarna. Det kunde aldrig sluta väl.
Så ganska snart tröttnade jag på att trava runt manegen, men då hade en särskilt ilsken och less häst redan hunnit bita min mamma och Führerns gunstlingar blivit osams.
Ni ser, det finns alltid saker som man kan utnyttja för att få fram rätt känsla i en berättelse. Självupplevt slår förstås det mesta…