Vad är den största glädjen med att skriva? Eller: Vad vill du med ditt författarskap?
Jag fick en fråga av wilgot här på Bokcirklar för ett par dagar sedan med hänvisning till ett av hans tidigare blogginlägg som gäller detta.
Kanske vill vi alla innerst inne bli odödliga eller åtminstone inte bortglömda, men att skriva böcker med det uttalade syftet tror jag bara kan leda till besvikelse. Definitionsmässigt lever vi i samtiden och den är det enda vi möjligen kan hoppas på att påverka. Att skriva handlar om att beröra. För att göra det krävs att man själv är berörd och ärligt intresserad av sitt ämne. Därför kan sällan bokserier bli alltför långa innan de tappar i spänst och eget uttryck.
Jag som är i början av min författarbana har svårt att höja blicken längre än till nästa bok. Jag ser inte heller skrivandet för min del som ett yrke i meningen en karriär. En sådan har jag redan och har inget behov av att övertrumfa den. Däremot letar jag efter nya sammanhang, nya kontakter, nya upplevelser och nya källor till glädje, kreativitet och energi. Kontakten med läsarna finner jag oerhört stimulerande.
Jag vill testa mina egna gränser, lära känna mig själv bättre och följa med på den spännnade berg och dalbana som skrivaräventyret kan innebära. Om jag vågar. Om jag kan. Om jag tar chansen. Ja, gärna!
Sedan tror jag att många som börjar skriva på allvar – mig inberäknad – har svårt att se alternativet att INTE skriva. Att skapa blir nödvändigt. Man kan ta en kortare eller längre paus, men det är mycket svårt att lägga av. På det sättet är också resan målet. Om det räcker för mig får tiden utvisa.
Att få göra sin röst hörd bland sina medmänniskor räcker ganska långt.