Vov-vov!

Jag har haft fördomar om hundmänniskor. Alltså inte om de som bara har en hund, utan om de som har flera stycken nosande och gläfsande jyckar.. Gick på hundmässan i vintras och tyckte att det var fullt av medelålders kvinnor med urvuxet färgat hår, hälften grått och hälften rött, klädda i sjaskiga kläder. De log med gula tänder och gullade med sina små och stora vovvar som med stora hundögon tittade ömsom bedjande ömsom beundrande på sina mattar.
Usch jag var verkligen elak och fördomsfull. Jag gick till och med så långt att jag generaliserade alla dessa hundägande och hundälskande människor till att de hade skitigt och stökigt omkring sig, och inte brydde sig om hur de själva såg ut.
Men nu gör jag avbön och ångrar mig. Hur kunde jag tänka sådana tankar? Hos en förtjusande trevlig familj i Huddinge skämdes jag inför mig själv. Jag gapade när jag gick in genom grinden. Villaträdgården var krattad och de gamla äppelträden beskurna. Såg prydligt och välskött ut. För att inte tala om det stora trähuset. Fräsch målarfärg och nya takpannor. Jag vet hur mycket tid det tar att sköta hus, trädgård och tomt (utan hundar och småbarn). Familjen driver en kennel och hur många hundar de egentligen hade hann jag inte räkna. Det var den ena och den andra och den tredje och den fjärde. Ja, så många så att alla inte kunde bo hos dem utan hos fodervärdar (där lärde jag mig ett nytt uttryck). Inne i huset var det välstädat och trevligt och familjen urgulliga med välklippta frisyrer utan gamla urvuxna färgningar. Stormatten främst alltså. Storhussen var polis och såg vältränad och tuff ut.
Nu ha´r de sin femtioåttonde valpkull. Och en av de sex små förtjusande valparna med för stora tassar ska bli vår. Jag ska bli matte om bara tre veckor! En ivrig liten hundkrabat ska inkräkta på mitt författarliv.
Hur ska jag få tid att skriva i sommar?