Storstadssnobb? Nä, för Stockholm är en ankdamm men jag läser sällan teaterrecensioner från platser som jag inte kommer att åka till. Med självklarhet spelas små och stora underverk i både Haparanda och Ystad, men vill jag inte dit läser jag inte. Punkt. Hur inskränkt är inte det? Ska jag även sluta läsa om Zimbabwe, Nordkorea och Darwin där krokodilerna nu är uppe i 80.000 exemplar? Jag har en grej med krokodiler. Och med Operabaren i Stockholm fast det hör egentligen inte hit, mer än att jag gick dit med min moster igår, efter teatern. I alla mina böcker har jag skrivit om Operabaren och sedermera fått stamgästkort. Sådana kort förpliktigar, gör mig nervös, för att ha innebär att jag kan mista. Men om teaterrecensioner, läs inte mer om ni är lika fåniga som jag. Vår är teatersäsong för mig, i lördags Ulf Starks Dårfinkar och Dönickar , igår Fassbinders Petra von Kants Bittra tårar. Pia Johansson var allt och mer därtill, suverän, men jag tyckte att pjäsen var förutsägbar och trist, omodern rent av. Hur många fulla mammor har vi inte sett behandla sina döttrar illa, när ska vi få se någon göra annorstädes? Sitter och söker en röd tråd mellan de två pjäserna, för att sno ihop till den här bloggen, när hon kommer in på scen. Hanna Alström, ung skådespelerska, missbrukad dotter till två taskiga morsor i två pjäser på en och samma vecka. Suckar, går hem, öppnar min post, ler. Bokcirklars Lotta Thorsén har skickat mig sin fina bok Aldrig som hon. Nu är det den jag ska läsa, om en taskig morsa och en flicka som bestämmer sig för att göra tvärt om. Se där en efterlängtad vändning, den ska jag läsa nu på en gång! Tack Lotta 
2009-04-22