Verb, de är vad man kan göra: läsa, lyssna, se och höra

Idag ger ni mig mitt ämne, tacknämligt serverat på fat. Ljudböcker, de är jätterbra. Jättebra i bilen, på cykeltur, när de egna tankarna maler för närgånget. Jättebra när vissa böcker är för tråkiga eller språket för fult att titta på. Jag vet inte hur orden i Tusen strålande solar ser ut för jag har bara hört dem, kanske hjälpte det mig genom boken som annars hade varit för outhärdlig. 45 minuters trampande åt gången var precis vad jag mktade med, såväl fysiskt som psykiskt. Liksom med Lilja 4-ever var det svårt att svara på frågan om det var en bra eller dålig bok, film. När något är sant och innerligt eller bara överjävligt vidrigt kan inte jag sätta mig till doms över det litterära eller dramaturgiska i upplägget  – men ändå kan jag inte låta bli att vara människa. Köpte med andan i halsen till den äkta mannen Roberto Savianos Gomorra som ljudbok, såg framför mig hur vi andäktigt skulle sitta tillsammans och lyssna på den olidliga spänningen som dessutom nu är sann. Men, vi klarade bara 30 minuter, tiden det tar att köra från Konserthusgaraget till barnvaktens infart, för lyssnandet var uselt. Märkliga meningar som kastade sig mellan andfådd prosa och poesi i någon slags dokumentärens listen noir, det hjälpte inte ett dugg att författarens sitter i självpåtagen husarrest och sanningen är nödvändig. Så ibland hjälper en ljudbok upp det nödvändiga intaget, ibland stjälper den hela projektet överstyr medan vi, åtminstone jag, återgår till det fria valet och det finfina med att alla tycker olika. Tack för intressanta kommentarer, ni tillför så mycket