Någonstans har jag läst att många författare har katter. Jag har ingen aning om det stämmer, men jag hoppas det för jag har faktiskt en katt. Och det är för det mesta ganska trevligt för katter är självständiga varelser, de gör lite som de vill men söker ändå sällskap och kan också vara ensamma rätt länge. Min katt kan gå ut och in som den vill genom ett litet vädringsfönster i köket som hon lärt sig öppna med ena framtassen (jajamensan min kisse är intelligent och läraktig!), dock stänger hon inte efter sig för hon gör ju lite som hon vill.
Min kisse har en kattkompis i grannskapet, det är en hane. Och nu räknar ni säkert ut vart den här historien tar vägen i dessa vårtider. Både katterna är steriliserade och kastrerade men vad hjälper det! Det blir visserligen inga kattungar men det blir ett mjauande utanför mitt hus när hankompisen stryker omkring på nätterna. Hon har lärt honom att gå in genom luckan (vilket han bara gör under vårmånaderna), han äter upp hennes mat och sedan passar han på att kissa på ena köksgardinen innan han hoppar ut igen. En liten hälsning till mig och min katt så att vi inte ska glömma bort honom. Så under mars och april tvättar jag köksgardinen var och varannan dag. Nu undrar den observante läsaren varför jag inte stänger köksfönstret under natten så att vår nattlige besökare inte kan komma in. Men då är ju min kisse så beräknande att varje kväll när människor går och lägger sig då vill hon gå ut och jaga och då kan jag inte stänga henne ute hela den kalla natten.
Så jag får skylla mig själv!