I förmiddags låg jag på alla fyra i rabatten och tänkte ut en liten krönika om ensamhet. Jag är ingen enträgen rabattpersonlighet, inte alls som min söta kompis Tina Ahlin, för jag har för länge sedan tröttnat på min trädgård. Det låter hemskt otacksamt, jaja, men medan jag halvhjärtat grävde upp små grästuvor tänkte jag på Gertrud. Gertrud, som jag ju faktiskt bara sett på teater och som jag när jag skrev om igår, kom på att jag faktiskt måste läsa. Vad jag alls inte kom på är att den är skriven av Hjalmar Söderberg, en hemlig husgud vars geografiska fotspår jag har traskat i en aning med A hjärta E. Men allt nog och emedan, vad jag heller inte mindes var att det var den gode Hjalmar som skrev om köttets lust och själens obotliga ensamhet, alls inte Strindberg så som jag hade förvrängt det. Men eftersom Sverige är ett u-land vad det gäller back lists för den som är otålig och inte har tid att traska till sitt fina runda bibliotek (Gustavsberg) så fick jag till att söka på http://www.antikvariat.net/get/search.cgi?post, och inte tog det lång tid förrän en vänlig bokhandlare i Ystad svarade mig. Sedan fann jag ett mejl från vännen Kallifatides om hur man hanterar nervositet inför möjligtvis nedgörande recensioner, poetiskt skriver Theo att jag ska strö aska över mitt kortklippta hår. Så hittar jag in i Annika K’s läsdagbok och finner finare ord om min bok än jag kunnat önska mig, och så ringer pappa och säger att han också tycker om den. Förvisso, tillstår han, krävs en rejält skruvad person för att kunna skriva något sådant, men ändå. Förstår ni, det blir inget inlägg om ensamhet idag, bara om glädje!