Älsklingar, snart är det över. Jag har räknat på fingrarna: trettio dagar har november, april …, imorgon är vår sista stund tillsammans, fast det är inte sant, jag ska bara inte blogga mer. Men jag kommer att återvända till era lästips, samtal, klokheter så som jag alltid rör mig i omlopp om det förflutna. Jag vet, det är sååå 1700-tal att vara melankoliskt och tjata om det som varit, psykodynamisk analys är helute och KBT jätteinne men jag är i alla fall en smärtsam nostalgiker. Nu händer något konstigt, redan nu har jag kommit till knorren med det här inlägget så vi får se vad som händer om jag nystar upp den baklänges istället! Jo, just det, idag har jag saknat mina romangestalter och vandrat i deras fotspår. Sett ut över deras vatten, sökt deras stigar, funderat på vad som hände med Agnes stövlar som hon slängde i sjön när hon badade i november. Livet behöver bearbetas, livet i böcker likaså även om det går att få ihop precis efter författarens behag. Det finns böcker jag önskar att jag hade skrivit, låtar likaså. Den där av Lasse Berghagen om när sommarn var som bäst, trot eller ej men flera texter av Eminem om inte alla i explicit version, Tina Turners Simply the best och gärna även Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm och Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Det handlar inte om avund eller missunsamhet, bara en önskan om ett framgångsrecept och raka vägen till en klockren klassiker, det är väl inte så mycket begärt? Knorren, äsch, den har jag glömt bort.
2009-04-29