Väldigt ofta är det ny dag. Det blir extra påtagligt så här i bloggtider. Bloggen skriver sig inte själv, och jag, människan bakom varje tryck, måste förmå något nytt att säga. Detta är ett återkommande dilemma i mitt skrivande: vikten av det jag säger, och i mitt liv: meningen med det. Vad livet anbelangar tvingas jag tänka bort frågeställningen för att inte vandra rakt in i hopplösheten, men skrivande kan jag faktiskt välja bort. Älvdalen vid Dalälven gör underverk för mig, vänliga människor utan ständig jag-centrering sätter mitt eget navelskådande i perspektiv. Stockholm, är det verkligen en plats på samma jord? Läste en gammal Svenskanintervju med Johan Kling, författare till Människor helt utan betydelse, och regissör till min älsklingsfilm Darling. Han sätter ord och bilder till just hopplöshetens lov och dess människors absoluta menlöshet, med en viss anständighetens finess som gör det värdefullt. Balansakten är utsökt, konstnären som avbildare av en verklighet som blir till konst genom sin skildring och därmed nödvändig, nu ska jag svära: jävlar vad många ord det där blev! Ni fattar själva, här sitter jag och ska mäta mig med något enda av detta. Kanske räcker det om jag säger att vi har åkt skidor i smörig snö, älven rinner klarblå utanför fönstret, påskgodiset var gott och nu väntar middag. Fortsatt trevlig helg till Er alla!
2009-04-11