År 1900 satt det en målaren ute i den norska skogen vid en liten älv där vattnet rusade fram mellan stenarna. Framför en mossbelupen bro satt han på en stor sten. Eller kanske stod han med fötterna i vattnet. För vattnet strömmar fram längst ner på tavlan han målade, det rinner nästan ut över guldramen och ner på mitt köksgolv med ett plaskande och slaskande. Bakom bron finns några tallar, ännu längre bak granar, längst bak sträcker sig det höga berget upp mot himlen. Det ser ut att ha varit en gråmulen dag. Jag kan höra hur fåglarna kvittrade, jag kan känna av friden i skogen. Usch vilken tråkig tavla, tänkte jag när jag i min ungdom tittade på den hos mormor. Den pråliga tunga ramen med guldornament. Men den passade in hos mormor, hörde liksom till i en gammal människas hem.
Men nu hänger den i mitt kök och jag har börjat gilla den. Det måste betyda att jag inte är ung längre. En tavla med naturromantiskt motiv från en norsk skog, kanske med en fjord i närheten, har hamnat på min köksvägg. Den tunga guldramen konkurrerar om uppmärksamheten med mikrovågsugn, teve och brödrost.
Den är signerad H. Halvorsen och när jag googlar på honom hittar jag liknande motiv i liknande guldramar. Han verkar ha varit produktiv, den norske guten. Han har nog funnits i många hem som har förvandlats till dödsbon och sen säljs tavlorna på Metropol eller Tradera för en tusenlapp.
Jag skulle bli glad om min bok hittades om hundra år bland gamla böcker i en bokhylla hos ett av mina barnbarn som dött, och barnbarnsbarnen rensar ut hemmet. Någon av dem bläddrar i boken och mumlar ”jaha, mmm, intressant, en gammal bok i äkta papper”. Men det är nog mindre troligt, man har väl inte kvar bokhyllor då, tycker väl att de tar för stor plats och har slängt alla pappersböcker för länge sen . Men på Kungliga Biblioteket finns den kanske kvar för de spar ju på alla böcker. Det är jag väldigt nöjd med.
Fast vem vet om vi över huvudtaget finns kvar om hundra år, med klimathotet hängande över oss är ingenting säkert längre.
2009-04-15