Effektiv tangentbordshantering enligt Touchmetoden? Vad är det undrade jag för ett par veckor sedan när jag höll på att intervjua en eventuell ny medarbetare till min personalgrupp. Det var det enda jag inte förstod i meritförteckningen. Kanske var det därför jag hade fastnat för just den ansökan i den stora högen till en ny tjänst. Socionomexamen, kurs i BBIC, martemeo, nätverksmetoden, ART, familjeterapi, mindfullness … alla sådana utbildningar och kurser kände jag väl till, det är sånt jag själv och mina kolleger har samlat på oss. Men effektiv tangentbordshantering enligt Touchmetoden hade jag aldrig hört talas om.
Så efter att vi pratat en stund och jag beskrivit vår organisation och vad jobbet innebar och hon (förstås en hon) berättat om sig och vad hon jobbat med och jag frågat ”Vad är du bra på? Och vad behöver du bli bättre på? Och hur hanterar du stress? Och hur agerar du i konflikter? Och vad tror du dina nuvarande jobbarkompisar tycker om att samarbeta med dig?
Ja efter alla de där obligatoriska tråkfrågorna kom jag äntligen fram till det väsentliga.
Vad innebar effektiv tangentbordshantering enligt Touchmetoden?
”Jo, jag har lärt mig att ha riktig fingersättning så jag kan skriva på datorn utan att titta, och det går extra fort då.”
Ja, så sa hon, den pigga 27-åringen.
Och jag började skratta. ”Jaha, men då kan jag ju det också! Inte visste jag att det hade ett sånt fint namn.”
”Jag har läst det någonstans”, sa hon och skrattade också.
Sen avslutade jag intervjun i alla fall, och i flera dagar efteråt gick jag och tänkte på att nu hade jag ett fint namn på något som jag var riktigt bra på, och nästa gång (om jag nu inte blir författare på heltid och börjar leva på gröt och lättmjölk till lunch och potatis till middag) jag söker ett tjusigt jobb så ska jag börja min ansökan med att skriva att jag kan effektiv tangentbordshantering enligt Touchmetoden. Då blir jag nog kallad till intervju i alla fall.
Faktum är att jag undrar om inte den där kvällskursen jag gick när jag var femton år var bland det bästa i utbildningsväg jag gjort. Jag hade köpt en skrivmaskin genom skolan, det var en blå Facit privat med tillhörande grön snurrskrivbordsstol. Min alldeles egna privata skrivmaskin, jag ville nog skriva en bok redan då, men först skulle jag lära mig att skriva ordentligt. Så under ett år gick jag varje onsdagskväll och lärde mig fingersättningen. Sen fick jag mani att öva i alla möjliga sammanhang genom att tänka på hur jag skulle sätta fingrarna och genom små, nästan omärkliga, ryckningar skriva i luften sånt jag tänkte på, eller hörde, eller sa själv. Det blev ett tvång. Nu får tiden kanske man skulle säga tvångssyndrom. Jag berättade aldrig för någon utan gick bara omkring med mina små ryckningar i fingrarna och lärde mig en enorm teknik. Så småningom upphörde fingerryckningarna, men sen dess har jag en enorm hastighet. Inte kunde någon på den tiden, alltså för fyrtio år sen, drömma om att något som hette datorer skulle invadera världen. Så nu när jag sitter vid datorn och skriver mina texter, både i jobbet och privat, så går det himla fort. Förutsatt att jag vet vad jag ska skriva. Jag har tackat mig själv flera gånger för att jag var så förutseende och lärde mig effektiv tangentbordshantering enligt Touchmetoden redan som femtonåring. Det har underlättat för mig både i yrkeslivet och även när jag skrev min bok.
Såg på Babel i går kväll att Ulf Lundell har en massa skrivmaskiner i sin källare och att han skriver sina böcker (och nu pjäser) på skrivmaskin. Men jag har tappat bort min blåa Facit privat. Jag har ingen aning om vart den har tagit vägen. Den är antagligen slängd efter alla flyttar och utrensningar. Om någon av er ser den så hojta till!
2009-04-02