Har börjat bli orolig, fantiserar om att jag nästa vecka inte kan visa mig ute, kommer dra ett gammalt täcke över mig och gömma mig under sängen för resten av året. Alltså när boken kommer ut och jag får dåliga recensioner eller bara en tystnad. Fantasierna drar iväg. Så sansar jag mig och tänker: Varför skrev jag boken? Jo, jag ville visa hur äldre människor kunde behandlas. Att det kunde vara så illa. Att jag ville göra något som kanske skulle bli en skillnad så småningom. Och då hamnar fötterna på marken och jag blir förbannad. Inte på mig själv utan på att gamla och dementa människor kan vara så skyddslösa och utsatta. Jag blir glad över att jag fullföljde och skrev boken och att den nu ligger ochväntar i bokhandlarnas lager för att ställas ut på hyllorna i nästa vecka.
Just när jag var som oroligast så fick jag min första recension. En nära väninna fick min bok i onsdags. Igår ringde hon och sa att hon börjat läsa boken på kvällen och sen inte kunnat släppa den, hade läst till halv ett och efter det hade hon inte kunnat sova för hon hade blivit så berörd. Hon tyckte den var helt fantastiskt och tänkte köpa tio exemplar till kommunen hon jobbar i och dela ut till viktiga personer inom äldrevård. Jag blev jätteglad, att känslan hon förmedlade genom telefonluren till mig var äkta och att boken hade påverkat henne. Det jag ville med boken ger redan ger effekt, budskapet börjar sprida sig. Visserligen är hon en av mina bästa väninnor, men i alla fall … jag vill tro att hon menade vad hon sa.
2009-04-17