Häromveckan stod jag på pendeltågsstationen och väntade. Det var kallt och jag hade tagit på mig mössan och dragit ner den ordentligt över öronen och pannan. Stod och koncentrerade mig på att försöka få ihop ett mess till sonen. Så var det någon som ropade mitt namn, två gånger till och med. Och jag tittade förskräckt upp, tänkte att nu är det väl någon förälder eller lärare som har känt igen mig. Jag hade ingen lust att ha tjänstesamtal på perrongen men ibland kan man inte välja.
”Känner du inte igen mig?” sa en kvinna med kort hår och tog leende några steg mot mig.
”Nja, kanske”, sa jag lite trevande.
”Jamen, du var vår assistent när vi kom till Sverige.”
Hon sa sitt namn och då kände jag igen henne. Sen började vi och prata och det var jätteroligt. Hon berättade om hela familjen och vad de gjorde, att barnen hade blivit stora och utbildat sig, en var journalist och en annan gick på Handels. De hade radhus och hon arbetade i vården. Fjorton år var det sen dom kom till Sverige och de kom fortfarande ihåg mig! Tåget kom och vi satte oss bredvid varandra och fortsatte och prata ända tills våra vägar skildes. Jag var glad hela dagen efter vårt möte. Det var så fint att höra hur bra det gått för dom. Och bra också att, då för fjorton år sedan, hade jag bemött dessa människor så att de fortfarande kommer ihåg mig och leende ropar mitt namn.
Såna här små episoder får man plocka fram ur sitt socialarbetarminne när det känns tungt och man undrar vad man håller på med.
2009-04-05