Läste Nina Frids blogg om att hon ville bli lite smalare och funderade på att gå en timmes promenad om dagen och då samtidigt lyssna på en bok för att inte dra in på sin lästid.
Ja, det är ju en klok och effektiv tanke. Men för mig är den nästan dagliga entimmespromenaden tid för reflektion. Jag känner inte någon längtan efter att höra ljudbok där jag trampar fram på grusvägarna. Jag vill inte bli störd eller styrd i mina tankar. Jag vill att dom ska flyga fritt och vilt. Alltid kommer jag hem med nya idéer, ofta har jag blivit på gott humör av den friska luften och kroppens rörelse. Har jag något jag grunnar över eller har jag fastnat i mitt skrivande brukar en promenad lösa knutarna. En promenad är mer lustfullt än att jympa på Friskis och Svettis. Alla fall just nu när det är ljust efter jobbet och jag har behov av att inspektera hur långt vitsipporna kommit.
Igår läste jag en artikel i DN om en bok av Micael Dahlén, Nextopia,som kort går ut på att man inte ska lära sig av sina gamla misstag. Man har ingen nytta av dem. Att tänka på det förflutna hjälper en inte. Man ska gå vidare istället och tänka på morgondagen. Utvecklingen går i en rasande fart och världen och omständigheterna runt oss inte ser ut i morgon som vi ser dem i dag. Så utvärdering av varför saker går fel är ingenting att värna längre.
Det är ju kul att läsa såna omvälvande tankar, men det tar emot att tänka sig in i hur det skulle fungera. Jag får en känsla av ytlighet. Å andra sidande inget grubblande och ältande. I alla fall lockar boken.
Nu ska jag bege mig ut på en promenad och tänka fria tankar. Och inte älta och grubbla över hur min bok kommer att tas emot. Utgivningsdagen är imorgon, men idag såg jag den i bokhandeln i Farsta. Hmmm … det kändes märkligt och overkligt.
2009-04-20