Jag lider kval. “Det finns tre saker som jag aldrig kommer att göra sa min större lillebror”, en cool klarinettist född och uppvuxen i NYC som fyller 26 år idag. Den ena är att läsa bloggar, den andra minns jag inte, det tredje är att dejta en tjej i harmesbyxor från Gina Tricot. Se där ett tvärsnitt av nutid. “Verkligen, bloggande är bara värdelös åsiktsregistrering”, svarade jag och vred mig i obehag som en mask över min opportunism, över min falskhet och över min otrohet mot Författarbloggen som jag också skriver på, eller åtminstone borde. Striden är den samma som den ständiga mot mitt eget författande. Egentligen vill jag bara läsa fakta eller på sin höjd romaner som lär mig något nytt. Skrifter som tar mig med till osedda världsdelar, människor med sedvänjor långt ifrån de gängse. Aha-upplevelser liknande mina egna påstår jag mig rata när jag läser, och ändå sitter jag där trollbunden av Revolutionary Road. Ett äktenskap porträtteras under en sommar då inget egentligen sker, mer än under samtalen och det är ju alltid något. Människorna vrider sig, mot och ifrån varandra, Richard Yates ger understundom utryck för stor feminism under en tid då den verkligen inte var på modet. Så stirrar jag i min röda, nytryckta bok, Agnes hjärta Edward som jag försöker mig på att översätta en snutt av. Vad den handlar om? Om en kvinna som inte känner till samhällets lagar och därför lever helt fri från dem. Om det går bra, sådär va. Hon har man och barn och hur mycket hon än frånsäger sig ansvar äger hon sådant. Så träffar hon Edward och vad jag vill veta är vad gränserna går, finns lycka att finna om vi river alla de fula staketen? Helt enkelt en bok om nutida människor i ett Stockholm av idag, författarens egna vilda spekulationer runt mänskligheten och långt ifrån en fackskrift. Sensmoralen av detta inlägg måste bli: Den som läser romaner med stor behållning, skriver romaner med viss förtjusning, den människan borde väl kunna stå för sitt bloggande. Åh så befriande det där var!
2009-04-02