Hörde Bob Hansson i P1:s Tankar för dagen häromdagen och snöade in på hans anförande mer än på vad han sa. Något i stegringen var bekant, i nervarvningen, kanske hörde jag saliv på fuktiga läppar. Bob Hansson lät som Björn Ranelid och då talar jag inte bara om skånskan. Jag gillar båda B:na. Igår läste jag lite ur Bob Hanssons Hur fan gör man? om Thomas di Leva och begrep så pass mycket som att man ska hålla sig i nuet. di Levas egna ord hjälpte mig inte nämnvärt men när han sa att han hade ett yogiskt tänk listade jag ut vad han menade. På yoga är det ju svårt att tänka på framtiden eller det förflutna för då glömmer man bort att stå på huvud och andas. Men det var igår, idag har jag inte tänkt några smarta tankar. Går förbi tv: n, mina man ser på Dokument utifrån men jag undrar vem som är lyckligast, jag eller han, som behöver se talibaner som bestraffar två slaktare som inte hängt sitt kött på tillbörigt vis.Jag förstår inte att någon orkar leva vidare så men har aldrig behövt testa min egen överlevnad, peppar peppar eller nåt för vad vet jag om livet. Jag kan inte låta bli att titta, Tusen strålande solar är min guide till Pakistan och Afghanistan, den bok om någon som har gjort mig till feminist. Andra böcker väcker också starka känslor, när bokcirklars chefredaktör Nina refererar till Ramqvists Flickvännen noterar jag 15 spännande kommentarer som ingen av dem halkat ut av slentrian. Jag blir lite avundsjuk, vore det nästan dags skulle jag önska mig ett större engagemang i födelsedagspresent. Fast jag skulle vilja rädda alla de husdjur som nu blir hemlösa även de, i finanskrisens USA.Alla människor tänker inte stora tankar men ibland behövs även de små.
2009-04-26