Hur skriver man en bok? Jag vet egentligen inte. Maria Ernestams bok Alltid hos dig ligger etta på Pockettoppen, mannen och jag analyserar vad som har placerat henne där. Världslig empati, skruvad humor, brett tilltal, bildning, själadjup, listan kan fortsätta i det oändliga. Vi kör längs med Dalälven och jag vill gå ut och knacka på i stugorna och fråga hur ni ser ut, ni som läser och reser med alla dessa författare på deras irrfärder. Jag har duttlat omkring rätt mycket i livet. Skriva, det skulle jag alltid göra, men i jakten på mod och kraft och motsatsen till lättja tog jag vägar förbi annat – ibland långa sträckor. Försökte läsa alla böcker i världen, begripa alla knep. Så kom då den dagen när det var dags: boken, åtminstone en, skulle ur mig, trots att På spaning efter den tid som flytt fortfarande står orörd i hyllan. Förlåt vilket förlag det nu var, jag fick dem som recensionsex., men jag började skriva istället. Jag skrev och skrev, nästan bäst av alla tyckte jag själv men manusen kom i retur i fula tjocka kuvert som jag gömde för att bli av med skammen. Till slut frågade jag en förläggare, minns så väl vem, vad jag skulle göra. Jag lovade att inte ta livet av mig om hon bara vågade svara ärligt. “Gå på kurs”, sa hon och så blev det min yrkesutbildning. Ett år på Folkuniversitetets Skrivarakademi, det bästa i livet efter barnen och mannen, och nu är jag alltså tillbaka igen. Sitter här vid älvstranden och läser kurskamraternas texter, liksom de läser mina och varandras. Kritisera konstruktivt är fundamentet och det är så inspirerande att jag knappt kan hålla mig vettig när jag tänker på det. Någon här talade om ynnesten att ha vettiga samtalspartners – här kan de till och med köpas för pengar! Ett helt rum med människor av samma intresse som alla lägger sig lika nakna och bara inför varandras åsikter. Det är inte tyst en stund, jag lovar!
2009-04-10