Här kommer jag som ett aprilskämt och ska försöka mig på att blogga under en månads tid. Vi får väl se hur det går. Men jag ska göra så gott jag kan. Är vettskrämd inför att jag inte ska ha någonting att skriva om varje dag, men det ordnar sig väl på något sätt. Jag får väl använda mig av min Effektiva Tangentbordshantering enligt Touchemetoden ( jippi! nu har jag nåt för i imorgon ) och skriva ned om vad som poppar upp i huvudet.
Jag har skrivit en bok som heter ”Det är så konstigt nuförtiden”. Och snart kommer den ut. Det känns konstigt. Alla ord som jag satt och funderade ut i min ilska, frustration och vanmakt för knappt två år sen finns nu tryckta. Egentligen skulle jag skriva en annan bok men det gick inte. Jag var tvungen att skriva en roman som handlade om ungefär samma sak som jag själv genomlevde. För att visa omvärlden att så här går det faktiskt till. Nuförtiden. Och för att försöka göra något konstruktivt av det elände som min mamma hamnade i när hon blev dement. När det väl gick upp för mig att det var det hon hade blivit. Jag hade skuldkänslor över att jag inte kunde skydda henne bättre när hennes verklighetsuppfattning vacklade, att hennes sista år inte kunde bli lugnare. Så boken är en slags återupprättelse, ett slags: Fy fan, så här ska det inte vara!
Så mamman är inte min mamma och Birgitta är inte jag. Men de centrala händelserna kring byråkratin i äldrevården och samhällets behandling av de båda kvinnorna har jag tagit ur verkligheten.
Nu skickar jag snart ut boken i världen, nu får den stå på egna ben. Jag hoppas att den kan stå på barrikaderna och kräva bättre respekt och omhändertagande för alla äldre som behöver omsorg och vård i slutet av livet.