De letar krönikör och ringer mig.
Det är vår i luften och jag tänker att det är nu det sitter några på en lokaltidningsredaktion och har redaktionsmöte.
De pratar lite om sommaren och att det känns rätt bra ändå, som den är upplagd med semestervikarier och sommarföljetong och sudoku och annat.
Men något fattas.
Vi borde ha en ny krönikör, säger kulturredaktören. Och då, märkligt nog, tänker alla i rummet direkt på mig.
Och i en mun säger de: Vi borde ringa Ulrika Lidbo.
Och sedan när redaktionsmötet är slut, så går kulturredaktören raka vägen till sitt skrivbord för att leta reda på mitt telefonnummer genom mitt förlag.
Mitt förlag heter Alfabeta.
Och nästan på direkten (det kanske kommer någon pytteliten grej emellan bara) ringer kulturredaktören till mig och jag blir jätteförvånad och superglad, för det hade jag verkligen aldrig kunnat tro.
Och när kulturredaktören frågar om jag vill skriva krönikor för tidningen hela sommaren, en i veckan eller kanske oftare än så – då blir jag än mer förvånad och lite generad, men mest smickrad. Ganska snart finner jag mig och säger: självklart. Det vore verkligen jätteroligt!
En annan sak är barnboksfrukosten den 1 april. Den med mig och superbegåvade Stian Hole från Norge. Hans böcker är så fina och bra.
Jag känner mig nervös.
