HALLÅ… hallå.
Jag tänkte väl det. Jag har egentligen alltid vetat att det ekar i runda ringar. Och är det något som är runt så är det mitt huvud. I alla fall just nu efter bussresan hem, efter några öl med svågern. Svågern heter Murat och är en mycket intellektuell och bildad man i sina bästa år. Om man tänker sig att alla människor har en ask. En fyrkantig liten ask där vi har en hyfsad ordning. Då är min svåger en sådan som liksom öppnar locket till askarna och ställer till med oreda. Det är det som är det fina med svågern. Han nöjer sig inte med minde. Fullständig kaos. Annars får det vara. Jag har lekt med tanken att släpa upp honom till riksdagshuset. Där finns många askar att öppna. Vissa askar i riksdagshuset har säkert varit stängda i si sådär 140 år. Detta kallas för svenskhet. Det är det Sverige demokraterna pratar om när dom pratar om svenskheten; en liten ask som inte har öppnats på 140 år.
Det är inte underligt att det ibland luktar lite unket när man tar sin promenad mot Drottninggatan.