Stämpel i pannan, ja tack.
Daniel Sjölin har låtit tillverka en stämpel som han längtade efter att få sätta i pannan på debutanterna Alex Schulman och Hanna Hellquist i onsdagens Babel i SVT.
Björn Ranelid ska tydligen ha sagt att författare blir du efter din femte roman, och jag tycker att det är så larvigt, storvulet och trist att vilja exkludera någon ur sitt skrå enbart för att man är nybakad.
Har inte äldre, erfarna män gjort så alltid. Lilla vän och lilla gumman och min unge man och allt vad det heter. Vad vet du om det här? Att skriva är inget för amatörer.
Nä, så klart. Alla proffs föds som proffs. De kommer ut ur sina mödrars sköten som skäggiga små varelser med glasögon långt ner på näsan.
När är hjärnkirurgen hjärnkirurg? Efter sin femte kraniepenetrering?
När är mamman mamma? Efter sin femte förlossning? Och vad säger det om adoptivföräldrar?
Att ta plats som skribent, att varje dag övertyga sig själv om att man eventuellt, om det är en bra dag, har något att säga som är värt att visa offentligt, att inte lägga en massa energi på att ursäkta sin existens och ständigt påminna sig själv om att man egentligen inte hör hemma i det här tjusiga sammanhanget …
Jag menar, det finns ganska många psykologiska hinder redan som det är. Jag behöver inte Björn Ranelids också. (Om han nu är korrekt citerad).
Och den där stämpeln, Daniel Sjölin. Du får gärna skicka den på posten. Jag betalar frakten.
(tillägg kl 14.45)
Just det, Nina … Det som stod på stämpeln var: FÖRFATTARE.