Jag strosade runt i Akademibokhandeln i Skrapan igår. (Gamla skatteskrapan på Södermalm i Stockholm som byggts om till köpcentrum och studentbostäder).
Först ringde min skrivarkompis Karin Flygare (som debuterar med ”Det är så konstigt nuförtiden” i april).
– Jag är på Hornsgatan.
– Ah, jag är vid Skanstull.
– Kan du ses?
– Absolut. Ska bara göra en enkät för Aftonbladet.
– Ses om en halvtimme.
Spontanfika är ovanligt i mitt liv. Hur ofta befinner man sig inom samma radie om några kilometer som en god vän? Inte ofta, om man som jag mest sitter hemma i morgonrock och skriver. (Jag skriver ”skriver”, men vi vet ju alla att det innefattar en massa annat. Det som författaren Ylva Wallin kallar ”ställtid”. Och det är ett bra ord, för det tar liksom udden av skrivångesten. Ställtid är när man ägnar tio minuter åt att glo ut genom fönstret samtidigt som händerna är nedsänkta i varmt diskvatten. Man skulle … något … men tänkte … något annat … som kanske var en bra tanke som borde skrivas ner … eller man vet inte riktigt … bäst att diska vidare. Och så glor man ut genom fönstret i tio minuter till.)
I alla fall.
Jag och Karin fikar och hon ska vidare till något så vansinnigt tråkigt som ett informationsmöte på Skatteverket. Själv tar jag rulltrappan upp och fy vad meningslöst det känns att blogga ibland. Vem bryr sig om ifall jag åker rulltrappa eller inte?
Det här går trögt idag.
Jag ville från början berätta att det kändes så coolt att stega in i Akademibokhandeln på övre våningsplanet i Skrapan och se MIN bok frontad på någon sorts rullvagn. Den låg där och solade sig i glansen från strålkastarna. Och jag hade lust att ropa: ”Hallå! Allesammans. Fattar ni? Den där har jag skrivit.”
Jag tog högersvängen in till barn- och ungdomsavdelningen och där ligger den igen, på en annan rullvagn. Av alla böcker i butiken, är det min som ligger framme och glassar för förbipasserande. Och den är ju så fruktansvärt fin, med glänsande nagellackstext och det där gröna och allt i Sara Acedos formgivning. Som en av vårens nya glassar, en som man bara måste köpa och slicka i sig. Fast den liknelsen blev nästan lite förfärlig, med tanke på innehållet.
Hör nu hur jag förminskar och tar tillbaka: n ä s t a n l i t e förfärlig.
Nä, som The Knife-sångerskan Karin Dreijer avslutar låten “Hangin out”:
Vi stoppar där.
I keep my dick hangin’ out of my pants
so I can point out what I want.
I was chosen by standard procedures
and I’ll assure you I don’t mind.
I’m the head over small buissness
employing old male friends of my kind.
They kepp their dick hangin’ out of their pants
so they can point out what they want.
I keep my dick hangin’ out of my,
näe, vi stoppar där.
http://www.youtube.com/watch?v=0u44vOpr5PE