Lördagen rivstartade med två barn som klockan 6.30 ropade i mitt öra: ”Vi vill baka scones.” Sagt och gjort. På bakning följde storstädning, det gick av bara farten.
Därpå var det dags för lilltjejens premiärbesök hos tandläkaren.
Hon vägrade öppna munnen, ändå kom hon ut från tandläkaren med mängder av presenter (glitterklistermärke, tandborste, bok om tänder med mera).
Stolt sammanfattade hon besöket: ”Det gick jättebra!”
Dubbelbokning med kompis från förr och besök på Botkyrka konsthall gjorde att jag nästan slets itu av ambivalens och dåligt samvete.
Nu blev det ändå så att hela familjen åkte till konsthallen och ett vernissage, där min man framförde ett musikstycke tillsammans med pianisten Magnus Bank. Utställningen är till minne av vår vän Alex van Heerden från Sydafrika, som tragiskt omkom i en bilolycka för ett par månader sedan.
www.botkyrka.se/konsthallen/utstallningar/
Jag hade inte räknat med att få se och höra Alex från storbildskärm och tv. Det blev väldigt känsloladdat och massor av minnen vällde upp till ytan.
”Farbror Alex spelade trumpet på din namngivningsfest” ville jag säga till min dotter, men rösten sprack efter halva meningen och jag var tvungen att tassa ut i ateljén för att torka tårar och ta mig samman.
Vet inte om detta var enda anledningen, men lördagskvällen slutade för min del klockan nio. Jag sov i 14 timmar. Alltså 14 timmar!
Har precis börjat fatta var jag är någonstans och vad jag heter.
Botkyrka konsthall i lördags. Vernissage av utställningen
Expectations – Utsikter, till minne av Alex van Heerden.
Foto: Magnus Bank.