Igår fick jag silverpocket för att min första roman ”Hej! Mitt namn var Elton Persson” har sålt i över 30 000 ex. Jag tyckte naturligtvis att det var härligt att få det svart på vitt, alltså att få ett papper där det klart och tydligt står att trettiotusen människor har valt att köpa min bok. (Troligtvis hade jag inte trott på det annars) Mindre fantastiskt var det att stå på scen och svara på frågor, som i och för sig vilken underhållare som helst hade haft ett par flåsiga standardsvar i bakfickan för. Men det är just det som är problemet med mig. Jag är ingen underhållare. Jag är ingen sång och dansman. Det var liksom därför, eller åtminstone ett av skälen till varför jag slutade att sjunga om rymdraketer.

Ändå är det precis som att dessa situationer söker upp mig. Jag ger mig fan på, att om jag så hade skolat om mig till snickare så hade jag lik förbannat fått stå för fredagsunderhållningen.
På en stol i ena hörnet att av fikarummet, med en mick i handen hade jag varit tvungen att förklara varför jag skruvade in skruven på just det där viset, eller vad det var som gjorde att jag hade skruvat in skruven överhuvudtaget. Vissa skulle förmodligen ha tyckt att det var smaklöst att skruva skruven på ett sådant sätt och andra skulle se något genialt med att det var just en skruv jag skruvade in och ingenting annat. Och jag, vad skulle jag göra? Jag skulle självklart stamma och flacka med blicken och nervöst säga något i stil med: ”Jag tänkte inte så mycket, jag skruvade bara lite, och hade jag vetat varför, hade jag förmodligen bytt yrke.”