Jag tänkte ju skriva något roligt idag. Något om cirkelkritikboken. Den jag hittade i en av kartongerna. Jag hade fotograferat och förberett.
Men det fungerar inte.
Det.
Tekniken, skrivandet, arbetsdagen.
Det fungerade inte igår. Och det fungerar inte idag.
Nu är det inte roligt alls. Att vänta på bilderna, på skeendet. På tydlighet.
Författaren Mare Kandre, som gick bort för snart fyra år sedan, sa att skrivandet är som att gräva diken.
Så känns det verkligen vissa dagar. Att skriva är fullständigt oglamoröst. Ibland fruktansvärt plågsamt. Så mycket tid går åt till att vänta och känna.
Mare Kandre skrev fantastiska böcker. ”Quinnan och Dr Dreuf” är en. Precis som Amos Oz, som framträdde i SVT:s Babel igår, berättade Mare Kandre att vissa dagar kunde det komma en mening. Andra dagar ingen alls. Amos Oz förklarade att han ibland till och med stryker det han skrivit dagen innan.
Så jag är åtminstone inte ensam om mina våndor.
Mycket kaffe krävs för att sätta igång skrivprocessen, säger Denise Rudberg. Det är sant. Men ibland hjälper inte ens det. Då irrar jag omkring som ett koffeinspeedat, blonderat monster i shoppinggallerior i jakt på något att köpa som dövar den värsta frustrationen. I går blev det en underbart tuggummirosa anteckningsbok i Farsta centrum.
I den ska jag skriva ner alla mina idéer och uppslag som just nu överröstar varandra och ligger huller om buller i min skalle och på olika faxpapper som jag rycker åt mig när något genast måste skrivas ner. Bara jag får köpa rosa boken kommer ALLT bli bra, kände jag igår. Livets pusselbitar kommer att falla på plats. Min text kommer i princip att skriva sig själv. Bara jag får köpa rosa boken.
Min kompis Ann-Sofie sa att rosa symboliserar ömhet och kärlek. Inte passionerad kärlek, utan snarare tröst.
Förresten … “Bitterfittan” av Maria Sveland är också rosa.