Jag läser Christopher Isherwoods ”Farväl till Berlin”. Jag gillar den. Ibland har DN kultur rätt när dom gör sina listor.
Jag och Bob (Bob är en kompis och han är väldigt känd) hyr varsitt litet rum i en gammal söderkåk. I dessa små rum är det meningen att vi ska uträtta ett och annat, och det gör vi, speciellt Bob. Han trycker på tangenterna i ett. Det låter som en kulspruta. Detta får mig att vilja trycka ännu mer. Det blir ord helt enkelt, en massa ord efter varandra. Det bor ett par sinnessjuka personer i huset. Vi har aldrig träffat dom, men vi har hört att dom finns där. Faktum är att hela kåken känns som plockad ur någon roman av Klas Östergren.
Ibland ser jag framför mig hur jag och Bob flyttar in i dom där små rummen och sedan gräver en tunnel ner till ett gammalt valv där vi såklart kommer att hitta bortglömda poeter från tjugotalet, som inte alls vill bli upptäckta, men som gärna berättar sina historier för oss.
Och ibland tänker jag att det är en ganska barnslig tanke, även om den på många sätt är fullt realistisk. Hade ni sett det här huset hade ni fattat vad jag menar.
Jag dricker kaffe. Det gör jag i regel när jag får chansen. Jag försöker få min hjärna att förstå att vi har vaknat.
Jag försöker få mitt hjärta att förstå att jag är älskad (av i alla fall fru och barn) och jag försöker få mitt hår att ligga på precis det sätt jag vill.
Det är torsdag. Jag är trettioett år. Jag blev det igår. Jag har sett ett och annat, och en hel del har jag förmodligen framför mig, det är inte lätt att veta.
Det kommer att bli en bra dag idag.