En roman ur anorektikerns perspektiv.
Mattiaz … och ni andra som har vänligheten att läsa mina inlägg på denna blogg, jag vet, jag vet!
Jag vet att det vore på sin plats, för att inte säga hög tid, att jag berättar om mitt skrivande.
Om ”Decembergatans hungriga andar” som kommer den 17 mars.
Här försöker jag smita undan dag efter annan, pynta mina små texter med krimskrams om dagsform och shopping (som ju i det närmaste är kutym i en blogg). Men intelligenta som ni är låter ni er inte förledas.
”Decembergatans hungriga andar” skrev jag under nio månader. Det gick i ett rasande tempo, vilket inte alls är att likställa med lätt som en plätt. När jag väl fått grepp om den enorma aggressivitet och styrka min huvudperson Jenny besitter, kunde jag använda mig av densamma.
Jag ville gestalta hur det är att vara drabbad av anorexi och bulimi. Jag ville försöka förmedla lidandet, helvetet den drabbade är fast i, inifrån. Men också att anorektikern är en hel människa, inte enbart sin sjukdom. Därför är boken skriven i jagform. Vilket får många att ställa den självklara frågan: är det självupplevt?
Svaret är: jag tror inte att det går (åtminstone jag har svårt att) skriva någonting fiktivt utan att det finns en förankring i mitt eget liv; ett känslominne eller en faktisk erfarenhet att falla tillbaka på. Jag, Ulrika, är självklart inte jaget (Jenny) i boken. Absolut inte. Men jag hade aldrig kunnat skriva en roman inifrån en ung människa med svår anorexi utan att själv ha varit sjuk.
Betyder det att jag är sugen på att prata om mina egna upplevelser och erfarenheter? Nej, inte särskilt.
Jag är först och främst författare och journalist. Jag är hustru och mamma. Jag är en jäkel på att fickparkera. Och en massa andra saker. En gång var jag sjuk och ledsen. Den erfarenheten kunde jag använda mig av när jag valde att skriva den här boken.