En av mina worst case scenario-fantasier…
I söndags tog jag blogg-ledigt och satsade istället på att komma i ordning i arbetsrummet.
Många i i den meningen.
Och i den med.
I alla fall.
Blocket.se är en av mina absoluta favoritsajter. Inte bara kan man låtsas leta efter saker man skulle behöva om man vore en annan typ av människa med andra intressen och stilideal än de egna. (Lång omskrivning för: tidsfördriv när skrivandet går trögt).
Det går dessutom att hitta sådant man faktiskt behöver på riktigt och har man tur är fyndet för dagen inte dyrare än en café latte innanför tullarna.
Fruktansvärt nöjd forslade jag hem mitt senaste fynd: en 90 centimeter bred Billy (den gamla bredden som Ikea har slutat tillverka).
Et voilà: ett eget arbetsrum där bokhyllor täcker hela den ena väggen och döljer den perverst fula balken som hör ihop med luftvärmepumpen eller -fläkten eller vad det nu heter.
My precious…
Idag träffade jag journalisten Lina Kalmteg på Svenska Dagbladet. Förutom Sydsvenskan för någon månad sedan, är det den första intervju jag gjort kring min romandebut.
En av mina worst case scenario-fantasier ser ut så här: människor vill att jag svarar på frågor om mitt skrivande, om min bok och om mig, jag står på en scen och strålkastare riktas mot mig, det är tyst i publiken, det är tomt i mitt huvud. Ingenting finns där. Blankt. Jag får frågor som: Om du skulle beskriva dig själv, vem är du?
Lyckligtvis kickade systemet igång, och intervjun flöt på bra. Säkert tack vare att Lina Kalmteg ställde intressanta och genomtänkta frågor.
Jag var helt klart värd den galet blå kjolen med tillhörande cape som jag slog till på efter intervjun. Denna outfit får mig att se förmögen och vuxen ut, och det går stenhårt hand i hand med min filosofi: fake it ´till you make it.