”Mina egna travar av (krävande) olästa böcker tornar på båda sidor om säng och dator, medan alla mejlen i inkorgen är besvarade”, skriver Sara Mannheimer, författare till hyllade debutromanen ”Reglerna” i ett försök att zooma in 00-talet (DN 090301).
De krävande travarna, ja. Som blir allt högre, svajigare och dammigare för varje dag som går. Efter varje bokrea svämmar de där travarna ut över golvet, som algblomning ungefär. Om ni då först föreställer er mitt sovrumsgolv som Östersjön.
Några veckor före Mannheimers 00-spaning skriver författaren och kritikern Martina Lowden om sin nästintill utopiska önskan att trösta vänner med god litteratur (DN 090221). Böcker fungerar alltför sällan som tröst.
”Bokstaplarna omkring mig stiger mot taket som rangliga miniatyrskyskrapor, Pisatorn av dikt och information, en oläst stad”, skriver hon. Och sedan kommer meningen som får mig att ropa: Ja! Ja! Äntligen någon som jag.
”För mig är litteraturen, bland allt annat den är, ett krav.”
Jag är en mycket långsam och omständlig läsare.
Böcker gör mig upprörd, ledsen och får mig att identifiera mig med karaktärer som ofta har bra mycket bättre anledningar att beklaga sig över livets jävligheter än jag själv.
De (böckerna) måste läsas med försiktighet. En i taget. Vackra meningar måste läsas om. Ibland flera gånger. Besvärliga likaså. Dem man snubblar och svär över.
Det finns en hel mängd författare som älskar att pytsa ut snubbelformuleringar som sirliga, guldsprejade knotgrenar över väl upptrampade litteraturstigar. Där ligger orden och blänker vackert och sätter krokben för oskyldiga läsare vars enda uppsåt är att tillgodogöra sig en god historia.
Fast jag vet ju också detta: de allra bästa litteraturskatterna får man ibland traska in i mycket oländig terräng för att finna.
Och jag håller med Lowden om att det finns böcker som inte ger magknip, utan tröst. Eller åtminstone en känsla av att det-finns-visst-någon-som-hör-dig-skrika-i-rymden.
Men travarna, ja. De krävande boktravarna runt sängen. Litteraturens motsvarighet till algblomning i en alltför syrefattig biotop.
Jag har kommit på ett sätt att komma undan.
Lösningen är att flytta.
I flera månader nu har alla mina såväl lästa som olästa böcker legat nerpackade i bruna kartonger som står staplade på varandra i ett kalt, mörkt rum.
Där håller de käften.
Under tiden har jag visserligen köpt några nya. Inte så många. Jo, ganska många. Men med de nya böckerna ska jag skapa en HELT ANNAN relation. O, ja. Vi ska ha det så bra tillsammans.
Varje kväll får Carsten Jensen krypa ner med mig i sängen. Gunnar Ardelius viskar godnatt från fönsterkarmen. Iréne Friberg kastar slängpussar från sin grön-och-vita grundkurs i Macromedia Dreamweaver 8 utan några som helst krav på gensvar. Och jag ljuger lika bra som vilken ordmånglare som helst.