The Wind of the Change

En av Vilhelm Mobergs många berömda two-liners lyder (ungefär) “De enda saker som är värda att skrivas om är Kärleken och Döden. Jag kan ibland uppriktigt ångra allt jag någonsin skrivit som inte handlat om dessa två saker.”

Alltså, Indien. Ni har gissningsvis en bild i huvudet själva. Motorcyklar, röd sand, kor som traskar omkring överallt, folkmyller, fattigdom. Smutsen och soporna, överallt. Mobiltelefoner och curry, kontraster, horder av hungriga ingenjörer och en utveckling som går skräckinjagande fort och om någon generation kommer Indien ha gått förbi oss och yadayadayada.

Men det stämmer ju. Fast det är obegripligt. Hur kan man förstå ett land där det finns en medelklass som softar på stranden med designerjeans och videokamera, tänder en cigg och slänger skräpet i sanden samtidigt som barnen en bit bort leker i soporna? Finanskrisens effekter tycks redan ha dämpats här – i januari månad tecknades 15 miljoner nya mobilabonnemang (ökningen har de senaste åren legat stabilt på cirka 100 milj. per år).

15 miljoner mobilabonnemang. Kossor på gatorna. Barn i smutsen.

Jag får Moberg-citatet i huvudet och tänker att det inte finns något annat som är värt att skriva om. Allt tjafs jag hittat på hittills om snubbar som dräller runt i välfärdssverige och har sån ångest och tycker synd om sig själva känns bara pinsamt. När det här pagår. När världen förändras, till det bättre eller sämre beroende på om du läser Johan Norberg eller Naomi Klein, men förändras i alla fall, så fruktansvärt mycket för så många miljoner.

Hur legitimerar man som svensk författare sin existens? Hur kan man försvara ett ämnesval som kretsar kring den egna lilla personen, eller familjen, eller förorten, eller provinsiella avkroken? Och handen på hjärtat, nämn tio svenska skönlitterära författare som lyfter blicken till saker som händer utanför Sverige.

(Ja, jag vet precis hur pretto detta låter från nån som steg av planet i tisdags. Jag bjuder på det, det här är en blogg, inte en ledare i DN)

Förändringen kommer så fort att vi kan se den medan vi är här. Igår fixade de vägen utanför hotellet och ner till stranden. Det var röd sand och koskit, nu nylagd svart asfalt.

Sitter vid poolen på kvällen och ser dottern dansa i sin gröna barbapappaklänning till coverbandet som står för kvällsunderhållningen, en synth och två mikrofoner, de kör ABBA och John Denver och när de ger sig på Scorpions gamla slagdänga låter det så groteskt, osannolikt uselt att det är svårt att inte tolka in någon slags pessimistisk symbolik i titeln “The Wind of Change”.

Men tänk, i alla fall. Tänk att skriva någat, eller göra något överhuvudtaget, som berör den stora världen. Som når ut till 15 miljoner indier (dvs 1 procent av befolkningen). En poplåt. Eller en t-shirt, ett cigarettmärke, en drog, en porrfilm, vadsomhelst.

Förstaupplagan på “Paris-Dakar” var för övrigt 1500. Dvs en miljontedel av Indiens befolkning.

Jag tror inte den sålde slut.